Hej och jag

Snart kan jag lätt och säkert säga både ”hej” och ”jag”. Kanske. För att det ska bli rätt när man hälsar på någon i Vietnam måste man räkna ut vilken status man har i förhållande till den andra personen och anpassa ordvalet efter detta. Ska jag tilltala någon som är yngre kallar jag dem för "em". Om de är ungefär lika gamla kallar jag dem för "anh" om det är en man eller "chi" om det är en kvinna. Om det är någon som är äldre, men som jag är känner väl kallar jag dem för "chu" (man) eller "co" (kvinna). Är det däremot någon som är äldre och obekant bör de tilltalas med "ong" eller "ba". En vanlig fråga när möter vietnameser är hur gammal man är. Inte så konstigt eftersom det ju är en alldeles nödvändig kunskap för att kunna stoppa in en person i rätt fack i ovanstående hierarki. Det är dock inte bara ålder som avgör, kön och social status spelar också in. Kvinnor blir oftare "em" och män oftare "anh", även om de är i samma ålder. I ett äktenskap är mannen alltid "anh" och kvinnan "em".

Tilltalsorden som egentligen är släktskapstermer är ett vanligt sätt att referera till sig själv och andra. De används inte bara inom släkten utan också utanför, och då väljer man ordet för en släktrelation som påminner om relationen till personen i fråga. T.ex. är "Jag älskar dig" Anh yêu em ("Storebror älskar lillasyskon") om det är mannen som säger det, eller Em yêu anh ("Lillasyskon älskar storebror") om det är kvinnan som talar. Eftersom släktskapsorden inte anger grammatisk person kan bägge meningarna lika väl betyda "Du älskar mig", men då måste det vara den andra kontrahenten som talar, eftersom anh bara betecknar män och em huvudsakligen kvinnor.

Det känns inte helt tillfredsställande att ”jag” och ”hej” är den vietnamesiska jag kan efter ett halvår. Strax efter språklektionen varje torsdag lovar jag mig själv att studera flitigt till nästa gång. Jag vill så gärna lära mig vietnamesiska och jag vill så gärna göra vår förjusande lärare glad. Tänk om jag kunde få Nhas tålmodiga leende att bytas ut mot förvånad glädje över att hennes elever faktiskt är mottagliga för kunskap.