Sista morgonen

Sista morgonen i Hornstull vaknar jag ensam och känner mig sorgsen och mycket nostalgisk. Stiger upp och går i bara underkläder runt, runt i lägenheten, fotar varje vrå, varje vinkel och varje kakelplatta, tänker på allt som hänt mig och oss i den här lägenhet på fjärde våningen på Verkstadsgatan 11. Middagar, blåbärsmojito, fester, namngivningskalas, födelsedagskalas, de första stegen, de första orden, den första skoldagen, "kocken kommer", nyårsparty, nyårslunch, men såklart allra mest vardagar. Långa mornar i sängen och kaffe från Cinemon, stressiga, otåliga mornar på väg till dagis och jobb. Fina kvällar med Tomaslagad mat och Pippi-lotto och extremt hastiga middagar som innan de knappt har börjat avbryts av Bolibompa och jobb som måste göras precis just ikväll.

Jag är glad över att ingen hör mig när jag pratar med väggarna eftersom det känns ganska fånigt att tacka något som är gjort av träbjälkar och gips och precis innan läpparna nuddar väggarnas målarfärg stoppar jag pussen, inte ens om ingen ser en känns det riktigt vettigt att kyssa väggarna farväl.

Efter det tårfyllda farvälet av lägenheten går jag vidare ut i trappen och knackar på hos grannarna. Det blir kramar och Hornstullsminnen men inte heller här blir det som tur är några pussar. Solen strålar från en vacker himmel när jag går min avskedspromenad i kvarteret. Med långsamma steg går jag trappan ner till den lägre delen av Verkstadsgatan där vi hade vår parkeringsplats, svänger vänster och och går förbi Vurma där jag drack kaffe, åt räksallad med quinoa och vaggade vagnen med Lo. Fortsätter upp till ICA nära och hämtar så som många gånger förut ut ett stort vadderat paket med kontaktlinser, så vänster igen och en gång till och jag går backen som svänger upp förbi Högalidsskolan. Efter korsningen Verkstadsgatan och Folkskolegatan tar jag trapporna ner från Måns gata och tar bron som går över dagishavet. Det lilla gröna skjulet vid brofästet manar fram bilder av pigga barn som, på väg hem från dagis, tigger glass. Bilder av Oliver, Edward, Mirabel och Fanny som med glassen i handen först rullar i slänten bredvid skjulet och sedan rusar över bron för att klättra i Hornstull bästa klätterträd. Under trädet står otåliga föräldrar och mumlar något om att det är bråttom att komma hem. Jag minns inte längre varför vi hade bråttom? Promenaden tar mig förbi Centralvakten, Fannys och Los dagis, och huvudet fylls åter av bilder av Edward, Oliver, Fanny, Mirabel, Kiwi, Elise, Maggan, Sara, Janet, Lotta, Karin, leriga barn, torra löv, luciatåg och lukten av våta vantar. Stress och jäkt vid lämning "bara inget (dvs barnet) krånglar nu, jag MÅSTE hinna med nästa 4:a". Det dåliga samvetet kommer först när jag väl sitter på bussen "varför skrek jag? varför tryckte jag på mössan så hårthänt? varför orkade jag inte lyssna på hela berättelsen?, sa jag inte hej-då alldeles för fort?" Efter eftermiddagens språngmatch tillbaka till dagis kommer lugnet, nu kan jag äntligen fokusera på mina barn och har inte bråttom någonstans. Hämtning betyder för det mesta lugn och fina promenader med Jannike och Macarena. `

Den sista sträckan av promenaden går uppför Bergsundsgatan och jag nickar mot huset där Johannes och Annica bodde och där Oliver och Macarena nu bor. Sista vänstersvängen och jag är hemma igen. Bara det är nu är det inte hemma längre. Det enda som fortfarande är hemma är siffran. 11. Jag hoppas att jag kommer att känna mig lika sentimental och ledsen när jag någon gång i framtiden lämnar Norra Kungsvägen 11.