Hos frisören

I Hanoi kan man klippa sig i vartenda gathörn. En skev trästol framför en enkel spegel lutad på en avsats i en mur gör en friluftssalong. Sax, rakkniv och kam i en trälåda bredvid tillsammans med en barberare fullbordar bilden. Linus lät sig modigt nog klippas och betalade mindre än en femma.

Nästa steg i salongshierarkin utgörs av det otal salonger som ligger i gränderna. Öppna mot gatan som de är ser man rakt in - ofta hårfrisörskor som samtidigt tvättar någon kunds hår och tittar på TV, eller klipper och diskuterar med någon granne. Ofta har de också tid att hälsa. Johannes fick betala nästan en tia men fick då både håret klippt och skägget väl ansat.

För en sådan som jag, en fåfäng som stundtals närmast tror att jaget sitter i håret och som även förletts att tro att dyrt är bättre finns det frisersalonger av västerländskt snitt. Priset är tiodubblat jämfört med gränden men så ingår också barnpassning, om än ej i prislistan. Lisa var sjuk igår och Lova fick följa med mig till frisören. Jag hade laddat med Ronja i datorn och noggrant instruerat Lova om att sitta stilla och endast titta på film under min klipptid. Ändå oro. Ibland kan man konstatera att det är lättare att passa två barn än ett, de sysselsätter varandra och är mer nöjda efteråt. Något liknande gäller här i Vietnam för ensam pappa med treåring. Allvarlig professionalitet ersätts med uppriktig glädje och intresse för den lilla flickan som är ensam ute med sin far. Naglar målas och hår flätas, under ackompanjemang av beröm och komplimanger till far och dotter. En timme går utan att Lo ger uttryck för det minsta missnöje.

Så är vi klara. Jag betalar med dricks. Den vanliga frågan uteblir. Jag går ut utan att rätta till håret i närmsta skyltfönster och glädjer mig åt att ha hittat en bra frisör.