På vägen ut från Hanoi står tegellador utplacerade i risfälten. Två om två med en gemensam rund avsmalnande tegelskorssten. Väggarna är massivt orangebränt tegel och väggarna lutar lätt inåt som om de bågnade under sin egen tyngd. Grånande palmblad skyddar mot regn.
Vi vandrar en sista promenad i Mai Chau. Efter ännu en pittoresk Thaiby med trähus på pålar med de dekorativt utskurna fönsterluckor på utsidorna och ristak, råkar vi plötsligt på en tegellada. Den står på en sockel av tegelrester som leder upp till porten. Därinnanför står de nybrända stenarna upptravade med bränd stenkol inemellan. I golvet anar man smala springor under stendammet. Guiden förklarar – ladan är ett tegelbruk, en gigantisk ugn med plats för fyrtiotusen stenar. För att öka och vidmakthålla temperaturen vid eldning blandar man krossad stenkol med lera och kilar in mellan de obrända stenarna. Vi går ut och ser ett tiotal ugnsöppningar på vardera sidan av sockeln. En blandning av stenkol och ved används här för att pressa temperaturen upp mot 600 grader. På baksidan ligger obränt nybakat tegel för torkning och där i fonden står ett tiotal arbetare och skottar gul lerjord i den dieseldrivna pressen. En sträng av pressad lera löper ur maskinen. En man för ett ståltrådsstativ fram och tillbaka över strängen och gör så rätblock. Med undantag av pressen sker allt arbete med handkraft. 15-20 man i dagsskift – tre bränningar i månaden gör 120 000 tegelstenar á 30 öre styck. Även på risfälten är arbetet helt manuellt. Mai Chau är helt överväldigande idylliskt och det är lätt att tro att medeltiden kanske ändå var en ganska god tid.
Fantastiskt att du kan få ett tegelbruk att låta som ett måste på nästa semester. Tack Tompalinen
SvaraRaderaAlltså den förra kommentaren skrevs av mig, inte av Annica. Jag var lite felinloggad :)
SvaraRadera