Valborg

Jag tänker mig en brasa med havet i bakgrunden. Orangea lågor som slår mot himlen från en svärta av grenar och sly. Människor i en ring därikring med ansikten som upplyses och samtidigt rodnar av värmen. Himlen är vit och övergår i blått upp mot det svarta zenit. Det är vad jag målar. Fanny sitter bredvid och tecknar blommor medan Hedda färglägger med kraftiga pastellfärger. En luftfuktighet som närmar sig hundra procent och 28 grader i skuggan jagar effektivt varje illusion om valborg på flykten. Likaså ett rekordlångt eftermiddagsbad där jag som vanligt inte helt uppfyller Fannys önskan om bus. Tanken om att åtminstone bränna lite sedlar vid något tempel faller till föga. Det känns tomt utan brasa.

Det är svårt att beskriva den alltigenom härliga känslan av eld, flammorna i pupillens svarta, den tunna lukten av rök - en doft av höst och hundskall - gnistor som far mot skyn, och det rogivande knastret. Berusningen i att mata elden - att leta efter fjolårsgräs och bryta torra kvistar från björken, att släpa halvdöda enbuskar och höra knattret när barren brinner upp. Att när temperaturen stiger och lågorna ljusnar lägga på vad som helst, blöta löv och en nysågad gran som inte förmår hålla emot.

Jag svarar helt opåtalat på frågan om min mest magnifika majeld. Valborg på Gåsö. Flera års krattande och gamla kvistar, en och annan trädstam och allmänt bråte. På det god middag och vin. Alltför sent tänder vi på och en försmådd brasa exploderar i lågor som slickar björkkronorna högt där uppe. Värmen är så stark att det inte är möjligt att göra något annat än att titta, beundra och hoppas. Det glödde fortfarande den första maj.