Bärplockning

I frysboxen på Dan´s ligger en förpackning köldskadade mosade hallon. Bredvid ligger en likaså mosad inplastad kaka med blåbär och jordgubbar. Att laga svenskt är därmed svårt även om passionsfruktens syra till sist blir ett gott alternativ att ha till lördagsbjudningens friterade pannkaka.

Att få plocka och äta bär är en av sommarens glädjeämnen - att vandra uppför den gamla stationsvägen till Ulfshyttan och i det höga ännu gröna gräset i vägrenen se ett smultron. Som man böjer sig ned för att det bäret ser man ytterligare ett och sedan att det är helt fullt med enstaka bär på stängler som bågnar under tyngden.

Med blåbär är det annorlunda. Riset står överallt i skogen, tunna blad som mörknar i juli när bären mognar. De avtecknar sig som svarta prickar i motljuset i hyggeskanten. På en del plantor är bären alldeles svarta och glänsande blanka, nästan som kråkbär, medan de allra flesta är blåare, med en yta som ser ut att vara av keramik.

Hallonen ned mot sjön mognar när eftermiddagssolen börjat stå lägre. Bladen får en varmare ton av gult när bären blir röda. En kväll finns det ett enstaka bär att plocka på väg ned till badet. Nästa dag kan man dela med sig och till sist behöver man inte längre försiktigt böja sig in i snåren för att få tag i de sötaste.

Hjortronet är allra bäst, inte för smaken som är lite unken och som jag fortfarande håller på att vänja mig vid, utan för att det är så sällsynt och vackert. Vid myren står de njurformade bladen tätt mellan snåren av skvattram. I år kommer vi i rätt tid. Bären står som små ljus mellan de glesa småtallarna. Moget gulorangea blir de till mylte redan i plockkärlet. Måns utsago om att svampplockning legitimiserar girighet, stämmer även för hjortonplockning - vi lämnar så lite bär som möjligt.