Bönhörd

Jag är på sydsidan av West lake och andhämtningen börjar bli tyngre. På de till en början förvånande lätta stegen har lagts en tyngd och jag har börjat sacka efter. När jag ser pagoden ute på vattnet är det 5 kilometer kvar till Nui Truc, och jag funderar på om det ändå inte är dags att gå, eller åtminstone sakta in lite extra i folksamligen som väntar utanför templet. Mitt överjag säger dock något annat - håll ut! - Luther rör vid min axel och påpekar tyst - stannar du är du förkastlig, glädjen kommer sen. Ett tvivel som en vindpust - kommer jag verkligen att klara nästa veckas halvmara? Jag undrar om det är något som kan rädda mig från plågan.

En tunn lina viner kring mitt ben och jag hinner tänka att jag ska undvika att kroken fastnar. Det har den emellertid redan. I mitt högra ben har en stor treuddig krok borrat sig in i vaden och kring det svarta skaftet ringlar redan en liten rännil blod. Ett par meter bort står en äldre man med ett tre meter långt metspö i bambu. Från spöets ände går en fin tråd fram till min högra fot. Mannen tittar på mig med en blandning av förvåning och skamsenhet. Jag svarar med en ilsken blick som jag tar fatt i kroken och drar den utåt tills den fastnar med hullingen innanför huden. Utan en tanke rycker jag ut kroken så att rännilen blir till ett pulserande sår. En grannfiskare kommer fram med en otänd cigarett och menar att tobaken ska stoppa blödningen. Jag avböjer bestämt och tittar återigen ilsket på mannen som fångat mig. När jag ropar idiot för andra gången börjar han försiktigt backa. När jag har fått av mig strumpan och förbundit såret är han försvunnen. Linkande tar jag mig hemåt efter att ha hunnit oroa Lisa med ett telefonsamtal. En stegrande alltmer intensiv smärta när vaden fylls med blod men ändå ett ögonblicks lättnad i tanken på att jag blivit bönhörd.