Morgonens första metrar

Lova sitter bak på pakethållaren och tänker på sitt. Vi går ut genom porten in på en väg som gradvis fyllts med innehåll. Kylan påminner om en tidig oktoberdag hemma och luften är ovanligt klar. Från det mörka prånget bakom smyger motorcyklar ut på väg från Doi Can till Kim Ma. De skarpa tutljuden rör oss knappt längre. På vänster sida löper den orangeröda ambassadmuren med de stora taken skymtandes ovanför. Nästan varje dag tänker jag på Anna, Henrik och barnen här, saknar dem och undrar hur de har det i Stockholm. På höger hand står butiken ännu oöppnad med järnjalusiet nedsänkt - varför öppnade de överhuvudtaget en butik utan vidare utbud eller öppettider. Därpå följer bygget som fortlöper med hög intensitet. Arbetarna som till en början fått slå läger på en rivningstomt med en presenning till skydd under regnperioden sitter nu i ett torrt rum på andra våningen och tittar på tv. Cement och sand hissas upp med en tunn vinsch och vi skyndar förbi för att undvika att bli träffade av nedsinglande byggnadsmaterial. I nästa port står en kompressor och lockar med luft - bom va - till förbipasserande med dåligt tryck i däcken. Tre äldre män är sysselsatta med att sköta ruljangsen. Nästa hus rymmer ett kontor med välklädda anställda bakom glasskivor som är vända mot gatan. Över den påföljande porten hänger en skylt, Elle lounge står det tror jag, och jalusiet med diagonalställda metallband öppnar först framåt kvällen då taxibilar parkerar utanför för att släppa in affärsmän till väntande kvinnor. Cellar 1900 skyltar med viner och delikatessvaror, och har en trogen och ganska flitig skara kunder från ambassaden och campen. Vi vandrar förbi xe-om-förarna som hälsar glatt, och som vanligt frågar om vi inte vill ha lift. Jag tänker på gårdagens hemtur med två av dem från Bach Mai mitt i kvällsrusningen. Det lilla ståndet invid säljer äggmackor och friterade bananer. På en stenkolskamin står tevatten och skickar upp en slinga vit ånga. En mindre gränd löper in till affären som skyltar med chips utanför ingången. Kvinnan bakom disken vågar ännu inte lita på att jag förstår priset på vietnamesiska utan visar det alltjämt på en miniräknare. Vi sneddar över Nui Truc och sprickan i gatläggningen av betong och har bara gått knappt 50 meter.