Långt fler år än jag själv prenumerade läste jag varje nummer av Kamratposten. Innan jag fick min egna första prenumeration läste jag de tidningar som kom hem till oss i Linus namn och efter det att min prenumeration tagit slut (för ganska många år sedan) läste jag Måns exemplar. Det finns så många fördelar med att ha syskon. Jag älskade Kamratposten och jag fascinerades och gladdes över att det fanns en sådan bra tidning: "Du 79", "Knopp och kropp", "Korsordet" och på baksidan av omslaget - ”KP:s önskebild” - tyvärr alldeles för ofta med djurmotiv. Jag hoppades alltid att det skulle vara en bild av John Travolta, ABBA, Bonnie Tyler och senare Bobby Ewing - men det var det aldrig. Jag klippte ändå ur de flesta önskebilderna och sparade i en mapp. När jag visade bilderna för någon sa jag ofta med spelad emfas "åh, vilken söt hundvalp", "jag skulle också vilja klappa en björnunge" eller "vilken fin tiger". Jag antar att jag trodde att det på något sätt förväntades av mig att jag skulle gilla djurbilder för annars skulle jag nog varken klippt ut dem eller pipit när jag sett dem. Som barn var mitt intresse för djur mycket obetydligt. Trots djur- och naturmotiv var de dagar när jag kom hem från skolan och hittade ett nytt nummer av KP i brevlådan bra dagar. Därför kändes det inte alls bra när favorittidningen sågade favoritfilmen:”Handlingen i filmen är dålig, men medryckande, om inte annat rycks man med av musiken… Fast det värsta är inte filmen, utan hysterin omkring den. Överallt man går, grinar John Travolta eller Olivia Newton-John emot en… 50-talet är mode nu, vi ska gå klädda som då, ha samma frisyrer, samma bilar. Men varför är 50-talet så populärt? Jo, för att några smarta människor långsamt lärt oss det, genom reklam, reklam, reklam… Men om vi inte slutar upprepa, att inte vara oss själva, så kommer vi att fortsätta utnyttjas, och det vill vi väl inte?!"
Hur kunde de skriva att mina idoler grinade? Och jag ville ju inget hellre än att se ut som Olivia. Till min första klassfest hade jag lyckats få mamma att köpa ett par svarta glansiga byxor. Till skillnad från Olivias var mina pösiga eftersom mamma nog inte tyckte att tajta byxor passade så bra för sjuåringar. Men pösigheten gjorde ingenting, jag kände mig otroligt fin och nästan som Olivia. För mig var det omöjligt att få ihop bilden av en bra tidning och en dålig Grease-recension. Emelie (som också älskade KP och Grease) och jag fortsatte att prenumera på Kamratposten, klä ut oss till Oliva och att se Grease igen och igen. Men känslan av svek var svår att bli av med.
Heja Grease! Och heja Kamratposten!
Har du kvar det heliga VHS bandet som ingen annan än du fick röra?
SvaraRaderaNu så här i vuxen ålder kan jag avslöja att jag nog tittade på bandet i hemlighet någon gång. Men du kan ju alltid trösta dig med att numer kan man köpa Grease på DVD så att du kan se den om och om igen utan att vara orolig för slitage!
Tyvärr har jag nog lyckats slarva bort det värdefulla bandet med Grease.
SvaraRaderaVi har den på DVD. Ina har tagit över kärleken till filmen. Tyvärr måste jag meddela att jag också sett den igen. Men nej jag ska inte säga något annat än att behåll minnet så fint som det var. Puss
SvaraRaderaPS. Senaste numret av KP kom i brevlådan idag. Ina har suttit som klistrad i soffan och läst och läst. Visst är det fascinerande att det är samma saker som gäller så här 30 år senare. Även om på ett lite annorlunda sätt.
PS 2. Du har väl inte glömt min vita linne overall? Den jag fick istället för de där svarta glansbyxorna.
Visst minns jag overallen! Jag hade en i lila bomull och det var också nästan som att vara Olivia.
SvaraRadera