Ho Tay runt

Längs med sjökanten sitter grupper av ungdomar på röda och gröna bastmattor. De dricker läsk och äter karaktäristiska gyllengula månkakor som man firar den traditionella månkalenderns särskilda måndag. Detta är en dag som man firar med fina lyktor och på alla upptänkliga platser står brudpar för fotografering - det anses särskilt tursamt att gifta sig invid denna högtidsdag. Själv firar jag med en löptur som präglas av lika mått dumdristighet och hybris.

Efter hand i livet vandrar man i samma fotspår som sin far. Han brukade då och då om lördagmornarna jogga ut på enochenhalvtimmes löprundor upp förbi Bergmans torp, genom skogen ned till järnvägen, över spåret och landsvägen till Ronneby, runt Lindenborgssjön och sen hem igen efter att ha sett havet vid Tegelbruksviken. Den rundan är bekant sedan några år tillbaka. Något som tidigare var enbart en plåga har blivit en plågsam njutning. Förutom barndomens förebild i min far kan jag datera ett nytt intresse för löpning ganska exakt 12 år bakåt i tiden. En regnig eftermiddag i slutet av september 1998 tog sig Max, min storebror, i mål på Lidingöloppet efter 3 timmar på efterhand ganska leriga stigar. I den sista milens fruktade Aborrbacke hade han givit upp och börjat gå. Han påstod att mina hejarop efter 2 mil i Grönsta fått honom att ta i så att han sedan helt tappat kraften. Han hade hursomhelst fullbordat En Svensk Klassiker. Att slå honom i löpning blev ett nytt mål. På julen för ett par år sedan lyckades jag efter idog träning klå Max över 8 kilometer. Jag hade också börjat uppskatta den enorma endorfinkick en riktigt hård runda ibland ger.

Sporrad av en grannes berättelse om en joggingtur på drygt 2 timmar runt Ho Tay, west lake på expatspråk, bestämde jag mig för att göra detsamma. Självförtroendet är fulltankat efter bevisat god kondis uppför Fansipan. Börjans vackra tempel i trä insvepta i grönska och rökelse minns jag väl och med glädje. Efter hand som tröjan blir genomsur och svettens salt svider i ögonen, benen blir allt tyngre och en behaglig värme tynger alltmer förvandlas vägen till en oändlig räcka av steg på steg, vita stolpar och lotusblad. Efter en timme och fyrtiofem minuter haltar jag in med svår kramp i vänster vad på UNIS där Fanny har extralektioner i svenska. Knappt 17 km och det känns som jag aldrig vill springa igen. Lidingöloppet får förbli en dröm.