Rösta

Valet, det svenska, avslutas här i Hanoi på måndag vid lunch. För mig idag eftersom jag arbetar då. Att få följa en spännande valrörelse med avgörande uttalanden de sista dagarna är ingen demokratisk rättighet således. Barnen och Lisa är borta så jag tar mig tid att sätta mig in valrörelsen efter frukosten. Denna önskan för mig via DN:s valsida över en diskussion om liberalismens rätta väsen på kultursidorna till Aftonbladets valtest. Pinsamt nog vet jag inte namnet på samtliga partiledare och får således sätta en nolla i förtroende för det som senare visar sig vara Piratpartiets statsministerkandidat. Efter en knapp timme samlar jag mina förvirrade intryck från webbtidningarna och försöker ringa Lisa för att få råd. Tio signaler senare inser jag att jag får ta ett eget beslut. Jag tar en dusch, rakar mig och sätter på mig långbyxor och ren skjorta i ett något pompöst uttryck av respekt för den allmänna rösträtten. På ambassaden är det kö och jag ägnar tiden åt att läsa en broschyr på engelska om svensk kultur. Längtan till naturen kombineras med pickled herring och man yvs över den svenska välfärden. Att välja fritt blev allas rättighet först 1989 när omyndigförklaring avskaffades och om vi bott utomlands innan 1979 hade vi inte fått rösta alls. I början av 1900-talet bestämdes ens rösttyngd av hur mycket skatt man betalade, ett system som sannolikt tjänade till att bevara sig själv. När jag ett par minuter senare sitter i valbåset med 100 års demokrati i ryggen undertrycker jag en impuls att återigen ringa Lisa för råd. En blå, en rosa och en vit valsedel hamnar i sitt kuvert som läggs i en provisorisk box på ambassadkontoret. Nu är det fyra år till nästa demokratiska plikt. Vietnameser behöver inte våndas över något sådant.