Tomas och Lisa

I ett försök att verka huslig och trevlig ställer jag mig en kväll att koka knäck. Jag känner mig väldigt nöjd när jag står och rör i grytan och hoppas lite att någon granne ska ringa på dörren: "Hej!" "Hej, kom in i köket, jag står och kokar knäck". Insikten om jag inte kommer att imponera på någon granne som eventuellt skulle ringa på vår dörr försvinner i samma ögonblick som knäcken börjar ryka och jag förstår att den är helt vidbränd. En stenhård klump av f.d. knäcksmet åker ner i sophinken. Förvirrad och besviken försöker jag utan framgång att diska kastrullen och sleven. Tomas som ju har betydligt större vana vid att baka behöver bara slänga ett öga på den sorgliga kastrullen för att förstå att det enda sättet att få den ren är att koka upp vatten i den.

Dagen efter är det Tomas som ställer sig vid knäckgrytan. Allt verkar gå bra och jag känner mig såklart glad över att vi verkar få knäck till jul och samtidigt lite avundsjuk. När jag känner att även hans knäck luktar bränt är det inte helt utan skadeglädje som jag försiktigt säger: "Du, det luktar bränt". "Nej, min knäck är inte bränd." "Jo, tyvärr, jag känner att den nu luktar mycket bränt." "Nej, den är INTE bränd". "Men Tomas, du måste väl känna rökdoften? Det luktar ju i hela huset." "Ja, det är för att du håller på att elda smörgåsar i brödrosten." Samtidigt som hela huset fylls av en tjock tät rök och det slår lågor ur rosten kommer jag på kvällsmörgåsen som jag håller på att göra i ordning åt Fanny. Tomas slänger ut rosten, tar ut barnen på gården och öppnar alla fönster. Resten av kvällen ägnar jag åt att sanera huset och då och då beundra Tomas perfekta knäck som ligger i prydliga rader i prydliga burkar i kylskåpet. När jag möter Hanh nästa eftermiddag frågor hon vad som hänt, "Det luktade eldsvåda i vardagsrummet så jag har tvättat alla mattor och dynor." Röksanering var tydligen inte heller min starka sida.