Stora insekter

Med hösten kommer fjärilarna. Stora svarta och blå som singlar över campen och sätter sig i hibiscusen på andra sidan den teglade gången. Orangea med svarta prickar, stora varianter av nässelfjärilar som vecklar upp vingarna i morgonsolen och nu idag en enorm brunvitgrå stor som en handflata som tagit sina sista andetag och landat på betongplattan precis utanför dörren.

Man trodde att den egna kunskapsmassan i alla ämnen ökade med åldern - att den takt man höll i barndomen på något sätt var garanterad för all framtid. De få dinosaurier man såg som fullständigt grundläggande kunskapsstoff för en sexåring skulle multipliceras så att man i vuxen ålder kunde namnet på nästan allihop. Självklarheter som prärieindianernas alla folk skulle finnas kvar. Verkligheten är åtminstone för mig en helt annan. Redan i lågstadieåldern kunde jag namnet på fyra fjärilar, den vårgula citronfjärilen, den orangesvartaprickiga nässelfjärilen, den oväntat vackra påfågelsöga samt den magnifikt dystra sorgmanteln. Kanske var de fler, men de har jag i så fall glömt.

Jag hade en låda med uppstoppade insekter som jag hade fått av farfar. Lådan luktade starkt av konserveringsmedel och det gick knappt att titta på skalbaggarna och fjärilarna utan att de gick upp i stoff. Det var en skatt att vårda och visa upp i tioårsåldern, de spetsade insekterna som blänkte i svart-grönt när locket slogs upp. Den största var en ekoxe. Att jag visste det var förstås självklart enligt resonemanget ovan men berodde också på att jag sett en i levande livet. Minnet som etsat sig fast härrör från 10-årsåldern då vi äntligen hade åkt till Sagoparken i Sölvesborg. Det gamla tivolit var en besvikelse men alldeles invid en murken stock fick jag syn på ekoxen i de multnande fjolårslöven. Helt enorm och nästan skrämmande verkade den med de stora käkarna och den imponerande svarta manstumslånga kroppen. Att den trots sin stam, leddjuren, är Blekinges landskapsdjur kan verka lite futtigt, men är helt i sin rätt.

I väntan på att få en skymt av den uråldriga sköldpaddan i Hoan Kiem-sjön. är den brunvitgrå fjärilen, trots en avsaknad av klassificering och namn, alldeles säkert det mest imponerande djur vi råkat på här i Hanoi.