Maosoleum

Ett ord som har hittat hela vägen från antikens Grekland till vår nutid på grund av ett byggnadsverk lovar en hel del. Att tävla med Taj Mahal och Pyramiderna är inte heller lätt. Särskilt som föremålet för gravplatsen helst hade velat slippa. Men han ligger där ändå, på evig lit de parade, Ho Chi Minh. Med hammaren och skäran och Vietnams gula stjärna på röd granitbotten vakande över sig ligger den gamle mannen i en glasbur nästan genomskinligt ljus i det dunkelt upplysta rummet. Liten som man är efter döden och med perfekt bevarat vitt skägg försöker han svara upp till förväntningarna från de tusentals vietnameser som besöker mausoleet varje dag. För att försäkra sig om en andaktsfull stämning är alla samtal förbjudna. Unga vakter i vita paraduniformer är utplacerade var femte meter för att se att detta efterlevs. Fanny råkar snubbla åt sidan på den röda plastmattan som leder upp till graven men blir handgripligen tillbakavisad till den rätta vägen. Om man inte kan gå själv är man inte välkommen.