65 år förra veckan

Det gröna albumet med plastomslag innehöll foton av våra första år i Östersund. Jag introducerades efter några sidor. På den första bilden låg en liten gul och skrynklig varelse under kuvösens skyddsglas. Efter 29 veckor i Ingas mage hade jag fått nog och ville ut. Jag överlevde de två månaderna fram till jul, under glas, med minimal beröring annat än de kanyler som sattes i mina fotsulor för att få blodprov. Vid födseln vägde jag ett drygt kilo och hade huvud litet som en mindre grapefrukt. Under uppväxten fick jag ständigt höra av mormor och mina mostrar att det var förunderligt att jag kunnat bli så stor när jag varit så liten. Oro var vad jag gav Inga och hon brukade påstå att jag blivit lite mentalt kantig efter den ensamma tiden i kuvös. Det var säkert inte alldeles lätt att ha en man som jobbade extrem heltid, en tvååring som ville ha uppmärksamhet och ett litet barn som precis överlevt.

De bästa boktipsen har nästan alltid vandrat från dig till oss och vidare till Lisas familj och vännerna i Stockholm. Ända fram tills dess vi var i tidiga tonåren läste du högt för oss om kvällarna. Jag låg på den röda manchesterkudden och hörde ett kapitel till - av Ursula le Guin eller Irmelin Sandman Lilius - en mjuk och tydlig röst som kanske blev lite hes men absolut ville fortsätta lika mycket, eller möjligtvis lite mer än vi ville.

Våra vanligaste rätter har jag lärt mig från dig. Plättar eller egentligen pannkakor - två svarta pannor som stod på och rasande fart på stekningen men ändå i alldeles otillräcklig takt. Köttfärssås med lika delar chilisås, ketchup och grädde, kryddad med soja och italiensk salladskrydda. Korv stroganoff, snarlik, som trots att den står i den enklaste kokbok för barn är alldeles underskattad. Din uppmuntran i köket som började med dessa enkla rätter gör att jag fortfarande har självförtroende vid spisen, att jag tror att jag kan laga det mesta.

Vi tog bilen till mormor när Rutger skulle jobba, Norrut från Veberöd på smala vägar mot Hässleholm, eller västerut från Karlshamn mot Kristianstad. Försiktigt och utan risker, smög vi bak långtradare och så lite acceleration in mot Kristanstad på motorvägen de sista kilometrarna. Där minns jag förhoppningen om att morfar kanske på något sätt blivit aningen bättre, och det oerhörda att han kanske inte kände igen sina barn, inte ens Inga. Vi åkte ned till havet i Åhus, med sina fina stränder, och en egen glassfabrik. Fortfarande hävdar du att glass nog är ganska nyttigt.

Minnen av dig är en känsla av att alltid ha någon där, en trygghet och värme, en vänlig röst som förvisso inte alltid är intresserad av vad som hänt på jobbet, men väl av hur jag mår. Som kan vara kritisk till en del, men som i grund och botten är helt lojal när det gäller.

Kramar, sång och gratulationer på 65-årsdagen Inga