Från avsky till kärlek

I lunchmatsalen på GSO serveras de flesta dagar en ljust grön vågig grönsak som ligger uppskuren i tunna skivor på ett av de många metallfaten i buffén. Första gången jag åt i matsalen varnade Cecilia mig för den vågiga grönsaken men jag vill inte rata något utan att prova så jag lassade upp en mängd på tallriken. Dessutom tänkte jag att grönsak som grönsak, hur äckligt kan det blir? Mycket äckligt visade det sig. Grönsaken var besk och bitter och vågorna växte i munnen och jag var tvungen att lämna det mesta kvar på tallriken. Av någon anledning tog jag dock lite av grönsaken även nästa gång den serverades, och nästa gång och nästa gång ... Långsamt övertygades min mun om att beskan trots allt var ganska god. Jag vet inte vad det var som fick mig att övervinna de tio första gångerna då jag tyckte att grönsken var hemsk, men den dag jag gick in i matsalen och girigt stirrade efter de gröna vågorna och kände hur tårarna trängde upp när jag såg att fatet var tomt förstod jag att min avsky ersatts av kärlek till denna fantastiska grönsak som livar upp vilken måltid som helst. Tyvärr vet jag inte vad den heter.