10-årsjubileum på cykel

Vi hukar under det minimala taket på färjan som skall föra oss och våra cyklar över ett biflöde till Röda floden. Under oss strömmar brunt vatten i virvlar norrut mot Hanoi, och över oss brinner en obarmhärtig sol. Så är båten full, några ynglingar på motorcykel som bommar cigaretter av varandra, en mycket kort kvinna som är på väg hem från marknaden med tomma korgar hängande från sitt ok och så vi, guiden, Lisa och jag, som på cykelsadeln ska få se ett stycke landsbygd i Hanoi. Maskinisten sänker sig ned under däck och slår på motorn, klättrar upp med blöta byxben och trycker spaken framåt och så stävar vi de 100 metrarna över vattnet.

Borta är bilarna, de röda stadsbussarna och den vilt tutande horden av motorcyklar. Små cementvägar och trampade stigar för oss ut på risfälten, fram under alléer av lila- och orangeblommande träd, förbi små stillastående industrier och över kanaler med i solen bländvita änder. Lukten av ris är alldeles tydlig och påminner i sin fylliga lite jästa ton om sake. Gröna gulnande ax visar att skörden bara är någon vecka avlägsen. Vi svängar ut på en liten asfalterad väg och stannar till för vila på ett litet kafé i skuggan under ett träd. Sittandes på karaktäristiskt låga platstolar serveras vi sockerrörsjuice med is. Den tunga sötman balanseras med några droppar sur mandarinjuice och det är svårt att tänka sig något bättre att dricka just då.

Kvällarna är sig lika nu. Efter en varm drypande fuktig dag, grånar det vid horisonten. En vind ruskar träden och slår i bambudungarna. Några droppar slår upp lukten av varm asfalt och så sveper skyfallet in. Så även denna dag. Som ovädret bygger upp sin kraft mot stadens skyline i nordväst skyndar vi vidare på den upphöjda vägbanken som skyddar mot de årliga översvämningarna. Vi rullar ned i en gammal by, förbi ett begravningståg och in under den gamla porten. Fiskbensmönstrad tegelparkett löper fram under våra däck, man har ännu inte ersatt den gamla gatubeläggningen med betongplattor. Sedan åter ned mot floden där färjan står och väntar. Lisas och min 10:e bröllopsdag kunde knappast varit bättre.

På middagen därefter minns jag ett besök hos guldsmeden i Sjöbo. Det var Rutger och jag. 7 år gammal har jag fått reda på att Inga inte har någon förlovningsring. För att råda bot på denna ofärdighet och möjligen uppfylla ett minimalt krav på romantik har jag bestämt mig för att köpa en ring i Rutgers ställe. Det blir den tunnaste sortens silver för 19 kronor, och det kan hända att det trots allt var min far som betalade.

Fanny är lika gammal när hon och Lova får följa med på vår 10:e bröllopsdag. Hon undrar förväntansfullt när hon ska få följa med nästa gång, och är förvånansvärt tillfreds med svaret – när vi firar 20 år – helt övertygad om att 7-åringens förundran skall vara densamma som 17-åringens.