Hong Kong

"Kowloon är världens mest tättbefolkade stadsdel" är ett påstående jag kommer ihåg. Jag har också en bild av en tvåvåningsspårvagn som kommer ned för en gata i samma område. Det senare till synes ett arv från britterna, en nästan överkonserverad engelskhet. Det engelska finns där, i de kantiga mynten, i vänstertrafiken, i polisernas lustiga hattar och det stora utbudet av baked beans och toast till frukost. Kaffet är lankigt. Än mer är Hong Kong förstås kinesiskt, något som inte borde vara överraskande med tanke på att 95 % av invånarna faktiskt är kantoneser. Skyltar med väldiga kinesiska tecken lyser om kvällen upp de breda gatorna ned mot vattnet. I varenda gathörn finns restauranger som serverar dumplings med jasminté och medicinhandlare med traditionella läkemedel skyltar med hjorthorn och ginseng i kvarter efter kvarter. På menyerna står de gammelkinesiska tecknen först, därefter de nyare fastlandskinesiska och slutligen ofta en översättning till engelska.

Som vi närmar oss Kowloon skjuter bostadshusen upp i skyn. Smala och avlånga och mycket höga flankerar de kontorsskraporna in mot centrum. Nere vid vattnet i början på Nathan Road hukar konstmuseet under de monumentala husen och över sundet ligger den ursprungliga kolonin. Över vattnet zick-zackar sig det vita ljuset i Bank of Chinas enorma neonkryss nästan 300 meter upp. På den smala remsan plan mark i fyra kvarters bredd mellan sluttningarna upp mot Victorias Peak och havet trängs skyskraporna i en flera kilometer lång skyline. Där nere i klyftorna mellan husen skramlar gamla tvåvåningsspårvagnarna fram och de är nästan det enda som verkar återstå av den gamla kronkolonin. De moderna goda tiderna verkar ha utplånat den gamla staden. Av sekelskiftets kolonialbyggnader tyckts endast guvernörens palats och högsta domstolen vara kvar.

Jag hade en kursare som varit i Moskva på 80-talet. Han berättade förundrat om en ölautomat på Röda torget ur vilken man tappade upp öl i medhavda glas varefter man betalade i ett myntinkast. Ingen automatik fanns men folk betalade ärligt ändå. Systemet med betalning på tvåvåningsspårvagnarna hade något liknande över sig. Vid de främre svängdörrarna alldeles invid föraren fanns ett litet myntinkast med priset för resan angivet på sig. Man kastade i mynt när man gick av, men utan att någon kontrollerade eller låste dörrarna - en inbjudan till plankning förvisso, men som vi inte såg någon utnyttja.