Med sömnen fortfarande i kroppen stänger Måns och jag av våra väckarklockor strax efter 5, stiger upp och går mot det mest betydelsefulla templet i Luang Prabang. Ännu härskar mörkret och vi väntar i korsningen. När första dagsljuset skär igenom morgondimman vandrar hundratals buddhistiska munkar nerför huvudgatan. Vi har gått upp tidigt för att se och delta i den dagliga utdelningen av mat till munkarna, en mer än tusenårig religiös ritual. Luften är behagligt sval och envisa kvinnor säljer klibbigt ris i flätade korgar. "Köp av mig och ge till munkarna!" lyder lockropen, men Måns och jag tackar nej eftersom vi läst i hotellets turistbroschyr att riset som säljs till turister ofta är gammalt och oätligt.På trottoaren sitter laotier på pallar eller mattor och väntar med nykokt klibbigt ris. Det ringlande ledet av munkar går längs de fyra gatorna i centrala Luang Prabang. I ledet av munkar går ser vi äldre med fårade pannor och unga noviser med nyrakade huvuden och allvarsam blick. Barfota och i orangea dräkt med skål hängande i rem om axeln. Männen och kvinnorna på pallarna lägger ris i så många skålar de hinner med. Munkarna är tysta och får inte möta några blickar. Munkarna fortsätter längs strandpromenaden för att därefter återvända till sina tempel. Måns och jag går vidare till det mycket vackra templet Wat Xieng Thng för att sedan gå tillbaka till hotellet och vila och beställa pannkakor med frukt och vaniljsås.
I Luang Prabang bor cirka 1000 buddhistiska munkar. I länder med theravada-buddism som t.ex. Laos är det vanligt att pojkar (från åtta år) blir noviser och tillbringar en tid - från någon vecka till flera månader - i kloster. Där får de sin buddistiska uppfostran, skolning och vägledning. För att visa avskildhet från världen rakas novisens huvuden och den orange dräkten tas på. De flesta klosterprövare väljer att inte bli riktiga munkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar