Vilodag

Genom de vidöppna rutorna på andra våningen svalkar fartvinden som vi skramlar fram i de östra delarna av centrala Hongkong. Spårvagnen kränger fram i söndagstrafiken och flankeras av moderna dubbeldäckare och rödlackerade taxibilar. Blicken fångas av överdådiga entréer till köpcentra, av matmarknader på sidogatorna, av en oändlig mängd kinesiska tecken på anslag över affärer och restauranger, av ett vitbränt gammalt hus med valvöverbyggd balkong och moderna skyskrapor som skjuter sina grågnistrande glasfasader i höjden. Söndagseftermiddagens släpljus sveper staden i ett behagligt skimmer och jag kunde sitta kvar i evighet här på den bakersta bänken med Fanny i knät.

Lisa börjar dock bli hungrig och barnens entusiasm har falnat helt. Vi går av vid nästa hållplats och hamnar i ett myller av människor som sittandes på filtar och kartongbitar uppfyller varenda upptänklig yta av trottoarer och parkgångar. De allra flesta är unga kvinnor och en hel del bär sjal. Hongkongs mer än 200 000 hembiträden har ledig dag och firar söndagen tillsammans där de får plats. Där finns försäljare av telefonkort till Djakarta och de flesta skyltar är på indonesiska. Ända fram på kvällen när vi går hemåt efter middagen sitter enstaka sällskap kvar och suger de allra sista minuterna av ledigheten. Gatsoparna samlar meterhöga staplar med uppsamlade kartongbitar.