Förhållandena i Hoa Lo var horribla och fjärran från den franska republikens hyllade ideal: frihet, jämlikhet och broderskap. Ledorden verkar istället ha varit: hårt, trångt och mörkt. Linus, Tomas och jag besökte museet som bestod av ett antal fängelseceller med nakna mörkgrå väggar, svag flämtande belysning och unken stillastående luft. I några rum fanns dockor föreställande lidande vietnamesiska frihetshjältar, alla med fötterna stelt fjättrade vid betongsängar. I ett annat rum stod en giljotin uppställd. Symbol för spridningen av fransk civilisation och teknologiskt kunnande till en underutvecklad del av världen.
Ett av rummen var mer harmoniskt inrett. På utsidan av dörren fanns en plakett som förklarade att krigsförbrytare, under mycket humana villkor, hade förvarats i fängelset under det amerikanska aggressionskriget. Det var de nedskjutna amerikanska piloterna som åsyftades. Rummet påminde mer om ett billigt hotellrum än en fängelsecell. På väggarna fanns bilder på friska, leende och välnärda amerikaner, glatt sysslandes med olika utomhusaktiviteter. Kontrasten mot de franskdesignade cellerna var himmelsvidd - och skrevs med stora bokstäver på besökarens näthinna.
Vem är det som kommer på era utflyktsmål, dom verkar ju himla intressanta men kanske inte dom första ställena man åker till. Fängelser, mausoleum och andra deppiga ställen. Å andra sidan är jag mycket glad över era blogguppdateringar som man får massa nyttig info ifrån.
SvaraRadera