Längst ut på udden på ön som ligger väster om Vietnam. Det enda som hörs är syrsorna och Tomas sippande på en gin tonic. Det enda som syns i det kompakta mörkret är eldflugorna (Ebba - äntligen har vi sett dem!). Världen känns långt borta. Och äntligen kan vi njuta av att kännas oss avskurna. Igår när Fanny hade 40,8 och imorse när vi åkte till sjukhuset bärandes på Fanny som vaknade med 40,4 förbannade vi avståndet till stora städer. När alla prover (dengue, malaria och salmonella) visade negativt, alla andra värden var helt normala, när Fannys feber sjunkit och hon glatt har slagit sina föräldrar i UNO och memory finns det inget bättre ställe att vara på än denna stillsamma stugby på Phu Ouoc.
Friska barn, varmt hav, hängmattor, tystnad och färsk frukt är en alldeles ovanligt lyckad kombination. Men det dånande åskvädret på nätterna får gärna upphöra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Oj vad rädd jag hade blivit om jag vetat hur sjuk Fanny var, skönt att höra att hon nu mår bra ! Fick ni åka till Saigon för att få läkarvård? Ön låter ju paradisk med sitt lugn, vi är så lyckliga över att ni har det bra ! Kram
SvaraRaderaStackars Fransan, läskigt att vara sjuk när man inte är hemma.
SvaraRaderaFast den där ön låter ju underbar, jag vill åka dit med pluppen och titta på eldflugor
Jag håller helt och fullt med Dagmar. Trots att jag förstod att allt gått bra blev jag nästan stel av oro och höll andan tills jag läste att Fanny var pigg och feberfri. Stackars er alla för oron ni måste ha känt och lyckostar som fått känna hur underbart allt ändå är om alla mår bra. Krama Fanny särskilt från mig.
SvaraRadera