Ho Chi Minh

Efter den fantastiska middagen på Le Verticale vill Linus gå vidare ut på stan. Jag är tveksam: "Centrum brukar vara rätt dött på kvällen", men Linus verkar sugen och jag gillar ju både Linus och att gå så jag ser framför mig en stilla fin promenad i ett öde Hanoi. Redan lite utanför Gamla Stan märker vi tecknen: massor av folk som surrar och t.o.m överröstar mopederna. Längs alla gator i kvarteren runt katedralen är trottoarserveringarna fulla med människor som dricker grönt te, öl och äter solrosfrön. "De slutar nog snart" är min inte så starka förklaring under kvällen. Den rätta förklaringen fick jag först morgon efter då jag kom till jobbet: "Hur firade ni Ho Chi Minhs födelsedag" "Eh ..?" "Ja, han skulle ju ha fyllt 120 igår.

Regimen bygger upp minnet av Ho Chi Minhs person och gärningar till nivåer som påminner om en ofelbar gud. Den odlade kulten av Ho Chi Minh har i sin användning av symboler starka religiösa övertoner. Allting finns där: de vördade ikonerna (ett porträtt av onkel Ho är aldrig långt borta), den heliga skriften (böcker av hans penna), de dogmatiska uttolkarna (dagens ledarskap med tillhörande socialistiska teologer), de fantastiska myterna (berättelserna om episoder ur hans liv är många), de många pilgrimsmålen (överallt i Vietnam är platser med anknytning till onkel Ho's liv markerade och bevarade), de högt värderade relikerna (typ Ho Cho Minhs rakkniv, penna eller skrivmaskin) och den heliga graven (mausoleet). Det är politiken transformerad till religion i ett samhälle där gudlösheten - i vart fall på pappret - var det hyllade idealet. Att Ho Chi Minh tydligen också var extremt barnkär visas tydligt i form av skulpturer och planscher föreställande Ho Chi Minh och ett eller flera barn. Denna stora kärlek till barnen var dock inte lika tydlig när Vanja nekades inträde till Mausoleet med hänvisning till att hon inte kunde gå.