Den tidiga morgonens förfärliga trötthet, präglad av illamående och värkande ögon, har nästan tonat bort. Kylan på busshållplatsen vid vallen och centralens perrong har jagat fart på hjärnan och vecklat upp ögonhudens sömnveck. Den lilla ton av oro, en knapp adrenalintopp, som väckts av morgonrapporten har skärpt sinnena och växlat över i en nästan obetydlig tillfredsställelse över att inget ont har hörts av gårdagens operationsfall. På plats invid väggen i mörkret sitter jag och följer röntgenronden. Patienterna är reducerade till genomskärningar i skarp kontrast och presenteras först med personnummer och om fallet är oklart med den korta remisstexten. Ett liv reduceras till de två första siffrorna som anger födelseår, kanske den nästa sista som anger kön samt ofta en första rad om hur livet tett sig hittills. Kroppen i genomlysning låter oss ana patientens vikt i fettvävnadens svärta som omger de ljusa inälvorna. Vissa födelsenummer sticker ut. Man född -12 häromdagen. Ett snabbt överslag - 99 år gammal - herregud! varför gjorde man en röntgen? tankarna flyter iväg. 1912 är det samma som farfars födelseår. Den vita luggen som allt som oftast låg tillbakakammad men i fartvinden på sjön ibland blåste ned i pannan. Den karaktäristiska överläppen med distinkt amorbåge som gått i arv till Max. Gubbkepsen. Den rutiga kavajen. Det lynniga humöret som dock var stabilt bra strax efter första drinken vid halvsex. Den svenska flaggan i miniatyr på kontoret på S:a Förstadsgatan där det också fanns ett gigantiskt mörkgrönt kassaskåp. Ett förtroligt samtal i burspråket på Framnäs med Max och mig när vi blivit gamla nog. Sista gången som jag såg honom i lite kort morgonrock då lungcancern redan hade honom i sitt grepp. Han dog i februari för 20 år sedan, 79 år gammal.
Och farmor? 1917 är hennes siffror. 5:e februari också. Hon fyller 94 år idag. Några gånger firade vi på Sånekullavägen. I det stora huset kunde man dansa ett helt varv med början i korridoren vid den svängda trappan, genom den mörka lite tunga hallen, in i vardagsrummet som löpte genom hela husets bredd och hade en kakelugn och en stor mörk målning över den gröna soffan, förbi det alltsomoftast ospelade pianot med porträtten på och så åter i korridoren. Farmor var glad då och ledde ofta hela kopplet av barn och barnbarn. Trots försäkran om att hon alltid brukat köpa mat på extrapris hade hon åtminstone tidigare en faiblesse för lyx. Någon födelsedag på 90-talet önskade hon sig rysk kaviar i födelsedagspresent. På Åhléns fick jag tag i en hundragramsburk som varsamt togs fram ur en låst kyl på kundtjänst. 500 kr var tydligen ett vrakpris - men jag antar att farmor blev glad. Sist vi sågs var över att wienerbröd i Bunkeflostrand. Solen lyste i farmors redan solbruna ansikte. Grattis på födelsedagen och många kramar från Hanoi.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja skriva kan du ju verkligen. Finns det där kassaskåpet kvar? Vi hade inbrott i källaren förra veckan och då hade ju ett kassaskåp varit toppen :) Fast egentligen tycker jag bara att kassaskåp är väldigt fina och spännande
SvaraRaderaHåller med Johannes. du skriver så otroligt bra och inlevelsefullt om dina farföräldrar. De flesta har nog aldrig satt på pränt tankar och känslor man har och har haft om sina mor och farföräldrar
SvaraRaderaMin farmor fnittrade förtjust i telefonluren på sin 93-årsdag i förra veckan. Hon lät överväldigad av alla gratulationer och blommor men verkade allra mest till sig över att grannarna (liksom varje år ;) hissat flaggan till hennes ära i den lilla sydöländska byn med tiotalet bofasta. Själv kunde jag inte hålla mig för skratt när hon klämde i med ett ”ålrajt” och undrar var/när hon snappade upp utrikiskan?
SvaraRaderaVilka krutladies till farmödrar vi har :)