Lur

Ute är det helt stilla och ovanför mig brummar fläkten som skjutsar ned varmluft. Värmen omsluter mig och slummern övergår i sömn. Det är en härlig stund precis efter lunch. Jag har cyklat hem för att få sova lite, att avsluta lunchen på vietnamesiskt vis med en kort lur. Vid ettiden glesnar trafiken. Ett lugn lägger sig över Hanois arbetsplatser. Sömnen övermannar en vart man är. Över skrivbord och under trappor, på kontorens heltäckningsmattor och tygmarknadens klädhögar ligger folk och sover. Den tidiga morgonens aktivitet växlas nu in mot en halvtimmes djup vila.

Under hela förmiddagen har jag kämpat mot sömnen och givit efter några plågsamma mikrosekunder i taget. Absurda slutledningar har skjutit in sig i artiklarnas konklusioner och jag har desperat försökt bryta monotonin med korta turer till varmvattenbehållaren och toaletten. Redan i morse var min första tanke en längtan efter kvällens sömn. Jag minns en kurs i global hälsa i Uppsala som jagade mig ur sängen till tåget redan vid 5-tiden på mornarna. I en blandning av desperation och uppgivenhet gav jag då upp redan efter ett par minuters föreläsning. Med en kvarts powernap försökte jag rädda resten av dagen men minns ändå bara kursen som ett långt töcken, en oändlig räcka av plågsamma försök att hålla sig vaken.

Och så motsatsen, att få ge efter och ligga i kökssoffan i solen likt en katt. Lite stekos och doften av kaffe. Radiosorl. Att läsa kort, låta boken falla ned över bröstet och sluta ögonlocken. Det är helt avgjort värt 8 km på tramporna.