Elefantritt i stan

Att överlämna sitt liv i en annan arts händer känns alltid lite osäkert, men tillfredsställelsen är desto större då det visar sig gå alldeles utmärkt. Nu kan jag inte påstå att det skett särskilt ofta och att det aldrig har varit på eget bevåg. Längtan lyser i ögonen när Fanny får syn på Tambo, en gammal indisk elefant med små öron och långa lockiga ögonbryn, som förmodligen tillbringat alldeles för många år med att gå det knappa halvkilometer långa varvet runt templet Wat Phnom i Phnom Penh. Lisa nickar jakande på Fannys förfrågan om ritt men överlåter åt mig att följa med. Lova vill också rida elefant och snart sitter vi tre minst fyra meter upp och håller oss krampaktigt fast för att parera ekipagets våldsamma krängningar. Som jag desperat försöker hålla hårt om Lova med ena handen och förmana Fanny handgripligen med den andra funderar jag på vad jag vet om Elefantens gångarter - det är tämligen tomt men alldeles säkert är att tölt inte ingår i djurets repertoar. Snabeln skall vara ohyggligt stark liksom benen men ryggen är tydligen svag och elefanter lämpar sig egentligen inte alls för ritt. Att ta sig fram i djungeln på ett sådant djur verkar nästan dumdristigt. Efter en kvarts varv infinner sig en lätt sjösjuka som jag försöker parera genom att fästa blicken på stadens jämna låga skyline, som på bara ett fåtal ställen bryts av påbörjade skyskrapeskelett. Turen fortsätter med kvistar i ögonhöjd och uppmuntrande leenden från kambodjanska parkbesökare. En varm känsla av lugn och tillfredsställelse infinner sig när jag åter är på fast mark. Fanny är mycket nöjd liksom alldeles säkert Tambo som får vila sin grårynkiga rygg igen.