De gator de vandrade

Så ord som fylls av en annan mening. Kambodjanerna kallar sitt land för Kampuchea, ett land som vi knappast längre vill tänka på. Den gamla koloniala beteckningen Kambodja ersatte Demokratiska Kampuchea och Pol Pot så snart de röda khmererna föll 1979. De andra namnen finns kvar. Phnom Penh, den 700-åriga huvudstaden som tömdes på hela sin befolkning 1975 när den kommunistiska gerillan med stöd av Vietnam och Kina efter fem års strider tog över landet. De röda khmerernas utopi bestod i en nation av kollektiviserade hårt arbetande bönder. För städer fanns inget utrymme. Parasiter var de som inte arbetade på fälten. Skolor och universitet stängdes, varför ödsla tid på böcker när man skulle så och skörda ris. Guidebokens topp fem listar både Killing fields och S21. Det senare namnet på den till fängelse förvandlade skola, det tortyrcenter som av 25 000 fångar endast lät ett 20-tal överleva. I taxin på vägen in genom stadens utkanter är det svårt att låta bli att tänka på att här gick de åt andra hållet, kanske fortfarande glada över befrielsen, men med en växande oro över vad som var på väg att hända. Varför var det så bråttom? varför rycka patienterna ur sjuksängarna? och vart skulle de gå? Ovissheten måste ha ökat efterhand. De styrande höll sig anonyma under namnet Angkar. Angkar var organisationen som skulle ersätta staten, byn och familjen. Jag köper en bok om det demokratiska Kampuchea som givits ut av landets motsvarighet till Levande historia. Vittnesmålen berättar att hungern var det folk minns, det som överskuggade allt annat. Det är verkligen svårt att förstå att detta gjordes medvetet, att en totalt förvriden världsbild skulle kramas ur landet till varje pris. Märkligt är också att dessa människor ända fram till 1991 representerade Kambodja i FN, dessa Röda Khmerer som hade 2000000 människoliv på sitt samvete.

Bilden ändras ändå. Här ligger en vanlig asiatisk storstad, med moderna departement, en nyrenoverad kolonialgul marknad i jugend, guldglänsande tempel, butiker och restauranger, en fantastisk femdubbel lekpark. Och därinunder samma mark som de vandrade ut ur stan på för 36 år sedan. Att de bilder man skapat under hela sin uppväxt till Pol Pot och röda khmererna nu bleknar och lämnar plats för en vänlig tuk tuk-förare, en leende passpolis som försöker skoja med Lova och en trevlig elefantförare som ber Fanny klappa djurets hud. Boken med vittnesmål får hjälpa mig att balansera mina nya minnen.